Det var en källarlokal i en närförort till Stockholm. En anonym ytterdörr, och innanför ett litet spartanskt inrett väntrum med stolar och fåtöljer blandade från olika ursprung. Det fanns en slags sköterskeexpedition bakom ett gammalt skrivbord i trä, det fanns journaler i pärmar och det fanns ett låst dokumentskåp med mediciner donerade från dödsbon. I några rum fanns undersökningsbritsar, i några andra advokater från Svenska Asylkommittén som hjälpte patienterna med deras andra stora problem. Och så fanns det vi volontärer, som var både läkarstudenter, AT-läkare efter arbetspass och specialister som kom dit på sin fritid. Det som inte fanns var röntgenapparater, remissmöjligheter och laboratorium. Det var fingrarnas, öronens, de tolkade samtalens och näsornas medicin.

Men det var vad som fanns, då. Dit kom patienter med mindre krämpor, gravida mödrar som behövde kontroll, men också de som brutit handleden på sitt svarta städjobb. De kom dit för att de aldrig kunnat lita på myndigheter och offentliga system och för att de var olagliga. Inte för att de gjort någon illa, stulit något eller sålt knark, utan för att de var olagliga som människor. För de olagliga människorna fanns mycket få trygga platser eller rättigheter. Att gå till sjukhuset för dem var som att gå till en polisstation. Källarlokalen var trygg, men på så många sätt otillräcklig, såklart. Därför fanns det vid journalpärmarna också andra pärmar, med telefonnummer till vårdpersonal som vi andra kände och som vi kunde lita på skulle göra det vårdpersonal gör: ge människor den vård de behöver. I hemlighet, om det krävs. Bota, lindra, till varje pris och under vilka förutsättningar som helst. Ta en röntgenbild efter arbetstid. Dra ett brutet ben rätt med bra bedövning och lägga gips, i ett rum bredvid, på lunchen.

Det blev klart för mig hur ett dolt liv i en totalitär stat ser ut. De här människorna befann sig mellan parenteserna i vår fria, demokratiska stat där det totalitära tillåts finnas. Alla stater har gränser för friheten de tillåter och rättigheterna de skänker individerna i sin famn. Här, utanför vår gräns satt två treåringar och en bebis och lekte på plastmattan i väntrummet framför benen på sina olagliga föräldrar. Samma stat som skrivit på ett dokumentet om mänskliga rättigheter, där man lovar att alla människor skall ges rätt och tillgång till vård. Vi var några, sen flera, sen många som tog det löftet på allvar och som tyckte att det var en ganska bra lägre gräns för anständighet. De av oss som jobbade i vården hade dessutom vårt eget löfte: att förutsättningslöst vårda sjuka människor. Det löfte som fått kirurger att rädda livet på fiendesoldater i krig och akutpersonal att rädda livet på rattfyllerister som kört ihjäl folk innan de hamnade i akutrummet. Alla skall få vård. Vi vårdar alla oändligt värdefulla människokroppar, inte moral, kön, etnicitet, politik, lagstiftning - bara kroppar och sinnen. Ett förutsättningslöst löfte som är själva grunden för allt vi gör.

Vi som var läkarstudenter anordnade demonstrationer över hela landet. Fantastiska, driftiga, engagerade organisatörer fick ihop musikevenemang med världsartister, vi satt i möten med politiker och i regeringens lokaler där Läkarförbundet gjorde klart att om någon fick problem på sin arbetsplats för att de vårdade folk som behövde vård så var det bara att ringa dem, de skulle hjälpa. Eftersom det är vad det är att vara läkare. Vi föreläste för vårdpersonal under utbildning och på sjukhus och berättade att nej, de behövde inte anmäla, det var inte deras jobb, och ja, de hade rätt att ge precis all vård som personen behövde. Vi förklarade hur reservnummer kunde användas för att anonymitet skulle behållas och ekonomin lösas. Kliniken flyttade så småningom in i en vårdcentral. Lagtexter ändrades. “Vård efter behov” skulle kunna ges. Ingenting är någonsin perfekt, men det fanns i alla fall tillgång till vanlig, mänsklig anständighet. Och nu rullar nattsvarta moln in från horisonten igen. Orwellskt döps välkända, obehagliga saker om till bekväma nyord. “Angiverisystem” kallas nu “utökat informationsutbyte”. Listorna kommer behövas igen om molnen plötsligt är över, under och runtomkring oss.

Den första listan är den viktigaste: den på alla vi som aldrig någonsin kommer anmäla våra egna patienter för att de är på fel sida om den där gränsen, som aldrig kommer bidra till att de inte vågar komma till oss med sin sjukdom, sina skador och sitt vårbehov i trygghet och tillförsikt. Vi som kommer ge dem vård som sköterskor, läkare och undersköterskor och inte som poliser med medicinska kunskaper och material. En lista på oss som har ett yrke och inte bara ett jobb, och att det yrket har ett syfte och en själ som aldrig varit förenlig med angiveri.

Mikael, AT-läkare